Hackspettar är fascinerande fåglar som väcker nyfikenhet med sina färgglada fjäderdräkter och karakteristiska beteenden. I Sverige har vi åtta häckande arter, var och en med sina unika kännetecken. Att kunna skilja dem åt är inte bara roligt utan också lärorikt för alla naturintresserade. I den här guiden går vi igenom hur du enkelt kan identifiera de olika hackspettsarterna genom utseende, läten och beteenden.
Sveriges vanligaste hackspettsarter
Sverige är hem för åtta olika hackspettsarter, var och en med sina särskilda kännetecken. Här är en översikt över våra inhemska hackspettar:
Större hackspett – Sveriges vanligaste
Större hackspetten är den absolut vanligaste hackspetten i Sverige och finns nästan överallt där det finns träd. Den är lätt att känna igen på sin svarta och vita dräkt och sin storlek, ungefär som en trast. Den har två stora vita fält på ryggen och en karakteristisk röd undergump som ser ut som röda byxor.
Könen skiljer sig åt genom att hanen har en röd fläck i nacken, medan honan saknar denna. Ungfåglarna har däremot röd hjässa, vilket kan förvirra nybörjare som letar efter andra arter1. Större hackspetten är en stannfågel, men kan vissa år då det är brist på kottefrön ge sig iväg från Skandinavien i stora antal.
Dess vanligaste läte är ett snärtigt ”kick”, och trumningen är kort och snabb, högst en sekund lång, med ett tvärt slut.
Mindre hackspett – vår minsta
Mindre hackspetten är vår klart minsta hackspett, knappt stor som en domherre eller talgoxe. Den är bara 14-16 cm lång och har en tunn näbb. Till skillnad från större hackspetten har den vita tvärband över ryggen istället för stora vita fält.
Hanen har en röd hjässa medan honan har svart huvud. Båda könen saknar den röda färgen på stjärten som större hackspetten har, vilket ger dem ett mer svartvitt utseende.
Mindre hackspetten ”sjunger” med en räcka raka toner som låter ”piit-piit-piit”. Dess trumning är svag, gles och knattrande, cirka 1,5 sekunder lång och låter mer som ett knattrande.
Tretåig hackspett – en nordlig specialist
Tretåig hackspett är sällsynt från Svealand och norrut. Den är 21-24 cm lång och hittas framför allt i barrskogar. Den har minskat i takt med att obrukad skog försvinner, men har fått ett uppsving i de senaste årens stora brandområden.
Denna hackspett ser ganska mörk ut men har ett långt vitt fält i mitten av ryggen som syns tydligt när den flyger. Det mest unika kännetecknet är att hanen har en gulgröna hjässa, något som ingen annan svensk hackspett har. Honorna har istället ett vitt fält på hjässan.
Trumningen är kraftig och tydlig, knappt 1,5 sekunder lång. Den börjar och slutar tvärt.
Vitryggig hackspett – på gränsen till utrotning
Vitryggig hackspett är extremt sällsynt i Sverige och finns främst i Svealand och Norrland. Den är mycket känslig för storskaligt skogsbruk och behöver lövskog med döda och döende träd. Bevarandeinsatser pågår för att rädda arten.
Den är något större än större hackspett och har vita tvärband över ryggen. Hanen har en röd hjässa. Trumningen är cirka 2 sekunder lång med gles början och snabbare slut.
Spillkråka – den imponerande jätten
Spillkråkan är vår klart största hackspett, cirka 45 cm lång, och finns i grovstammig skog i hela Sverige. Den är omisskännlig med sin helsvarta fjäderdräkt, sitt ljusa öga och sin elfenbensfärgade näbb.
Hanen har röd färg på hela hjässan, medan honan bara har rött längst bak på huvudet. Spillkråkans vanligaste läte är ett karakteristiskt ”krryck-krryck-krryck”, ofta när den flyger. Efter landning hörs ofta ett gällt ”kliiiäh”.
Trumningen är mycket kraftig och gles, upp till 3 sekunder lång, vilket gör den lätt att skilja från andra arters trumningar.
Gröngöling – den gröna skönheten
Gröngölingen är ganska vanlig i löv- och blandskog med öppna partier i Götaland, Svealand och längs södra Norrlandskusten. Den är ganska stor, uppemot 36 cm lång, och har en distinkt grön färg på ovansidan och blekgul-grön undersida.
Både hanen och honan har röd hjässa, men hanen har dessutom en röd fläck under ögat där honan är svart. Gröngölingen har flera gälla kraftiga läten men trummar sällan. När den väl trummar är det en snabb lågmäld ramsa på cirka 1,5 sekunder.
Gröngölingen skiljer sig från andra hackspettar genom att den tillbringar mycket tid på marken där den letar efter myror, som utgör huvuddelen av dess diet.
Gråspett – den diskreta släktingen
Gråspetten liknar gröngölingen men är något mindre och har grått huvud. Den finns i skog med lövträd, gärna murkna, i norra Svealand och södra Norrland men är ganska ovanlig.
Hanen har en röd fläck i pannan. Gråspetten ”sjunger” med en serie klagande och fallande visseltoner. Den trummar oftare än gröngölingen med ljudliga snabba virvlar, cirka 1,5 sekunder långa.
Göktyta – hackspetten som inte hackar
Göktyta är något större än mindre hackspett och finns i öppen skogsmark och skogsdungar i Götaland, Svealand och Norrland utom fjällen. Den har minskat länge men ökat de senaste tio åren.
Till skillnad från andra hackspettar är göktyta spräcklig i grått och brunt. Den är också den enda hackspetten som flyttar och återkommer i skiftet april/maj. Sången består av en lång rad gnälliga toner. Göktyta varken hackar eller trummar, vilket gör den unik bland hackspettarna.
Nyckelfaktorer för att skilja på hackspettar
För att enkelt kunna identifiera olika hackspettsarter finns det flera viktiga faktorer att titta efter:
Storlek och kroppsform
Storleken är ofta det första man lägger märke till:
- Spillkråka: Störst, cirka 45 cm lång, kråkstor
- Gröngöling och Gråspett: Mellanstora, 30-36 cm
- Större hackspett, Vitryggig hackspett, Tretåig hackspett: Medelstora, 21-25 cm
- Mindre hackspett: Minst, endast 14-16 cm, talgoxestor
Färgmönster och fjäderdräkt
Färgerna är avgörande för identifiering:
| Art | Grundfärg | Särskilda kännetecken | Könsskillnader |
|---|---|---|---|
| Större hackspett | Svartvit | Röd undergump, två vita fält på ryggen | Hane: röd fläck i nacken, Hona: saknar röd fläck |
| Mindre hackspett | Svartvit | Vita tvärband på ryggen, ingen röd undergump | Hane: röd hjässa, Hona: svart huvud |
| Tretåig hackspett | Svartvit | Vitt fält på ryggen | Hane: gul hjässa, Hona: vit fläck på hjässan |
| Vitryggig hackspett | Svartvit | Vita tvärband på ryggen | Hane: röd hjässa |
| Spillkråka | Helsvart | Ljust öga, elfenbensfärgad näbb | Hane: hela hjässan röd, Hona: endast röd baktill |
| Gröngöling | Grön | Gul övergump, röd hjässa | Hane: röd fläck under ögat, Hona: svart fläck |
| Gråspett | Grön/grå | Grått huvud | Hane: röd fläck i pannan |
| Göktyta | Gråbrun | Spräcklig, kamouflagemönstrad | Ingen tydlig könsskillnad |
Läten och trumningar
Hackspettarnas läten och trumningar är ofta lika användbara som utseendet för att identifiera arterna:
- Större hackspett: Snärtigt ”kick”, kort och snabb trumning (under 1 sekund)
- Mindre hackspett: ”Piit-piit-piit”, svag och knattrande trumning (1,2-1,8 sekunder)
- Tretåig hackspett: Kraftig trumning som börjar och slutar tvärt (1-1,5 sekunder)
- Vitryggig hackspett: Trumning med gles början och snabbare slut (ca 2 sekunder)
- Spillkråka: ”Krryck-krryck” och gällt ”kliiiäh”, mycket kraftig och gles trumning (upp till 3 sekunder)
- Gröngöling: Gälla läten, trummar sällan
- Gråspett: Klagande fallande visseltoner, ljudliga snabba virvlar (ca 1,5 sekunder)
- Göktyta: Gnälliga toner, trummar inte alls
Beteende och rörelsemönster
Hackspettarnas beteende kan också hjälpa till vid identifiering:
- Större hackspett: Typisk hackspett som hackar i träd, har en karakteristisk flygstil i bågar
- Mindre hackspett: Mer småfågellikt beteende, rör sig ofta längst ut på grenarna
- Gröngöling: Tillbringar mycket tid på marken för att leta efter myror
- Spillkråka: Kraftfull flykt, hackar stora hål i träd
- Göktyta: Varken hackar eller trummar, mer diskret beteende
Habitat och förekomst
Olika hackspettsarter föredrar olika miljöer, vilket kan hjälpa dig att avgränsa vilka arter du kan förvänta dig att se:
- Större hackspett: Finns i stort sett överallt där det finns träd
- Mindre hackspett: Föredrar lövskogar eller blandlövskogar, gärna nära vatten
- Tretåig hackspett: Barrskogar från Mälardalen och norrut, gynnas av brandområden
- Vitryggig hackspett: Kräver lövskog med döda och döende träd, extremt sällsynt
- Spillkråka: Grovstammig skog i hela Sverige
- Gröngöling: Löv- och blandskog med öppna partier i södra och mellersta Sverige
- Gråspett: Skog med lövträd i norra Svealand och södra Norrland
- Göktyta: Öppen skogsmark och skogsdungar i hela landet utom fjällen
Tips för att observera och fotografera hackspettar
För att framgångsrikt observera hackspettar, tänk på följande:
- Lyssna efter trumningar på våren när hackspettarna är som mest aktiva
- Besök rätt miljöer för de arter du vill se
- Var tålmodig – hackspettar kan vara skygga men också nyfikna
- Lär dig läten för att lättare lokalisera fåglarna
- Studera träd med hackspår – färska spån på marken kan avslöja en aktiv hackspett
- Använd kikare för att se detaljer på avstånd
Sammanfattning
Att skilja på Sveriges hackspettar handlar om att titta på en kombination av storlek, färgmönster, läten och beteende. Med lite övning blir det allt lättare att identifiera de olika arterna. Varje art har sin egen unika kombination av kännetecken som gör den särskiljbar från de andra.
Större hackspetten är vanligast och ett bra ställe att börja för nybörjaren. Spillkråkan är omisskännlig med sin storlek och svarta färg. Mindre hackspetten kan förväxlas med en talgoxe på håll men dess hackspettsbeteende avslöjar den. Gröngölingen och gråspetten är de enda med huvudsakligen grön färg.
Genom att lära dig hur man ser skillnad på hackspettar öppnar du dörren till en fascinerande värld av fågelobservationer och naturupplevelser. Varje art har sin egen historia och roll i ekosystemet, vilket gör dem till spännande studieobjekt för alla naturintresserade.
